shitochchanelle

2012-01-28T00:02:00.003+01:00

Nu

.

2012-01-22T19:43:00.001+01:00

farkost

strosa

leva
vara
se
lyssna
läsa
drömma
längta
känna
allt
fint
fult
helst fint


mås

fika

kråkträd


sten på sten sånt och mer..mycket mer

2012-01-03T13:38:00.006+01:00

Man blir lite lugn inuti. Något annat också.
Något som känns och stannar kvar.

Se
Landet som inte längre är

2011-12-31T16:25:00.042+01:00

Det är alldeles stilla i kastanjehuset när jag vaknar på nyårsaftons morgon. Inget ljus alls sipprar in genom springan i mörkläggningsgardinen.

Trevar efter mobilen. Är det inte så? Att det är det första vi gör numera? För att se om tiden är kvar. Finns. Se om någon vill oss något. Om vi är. Fin har sagt något under natten när jag sovit. Jag läser och önskar genast att han var hos mig. Intill på i..Jag försöker skriva till honom. Men mina ögon är som pyttesmå och sömniga, det blir lite fel. Atypiskt. Fin ler. Sen ligger jag och dagdrömmer, slumrar, halvdrömmer, fantiserar och nästa gång jag vaknar anar jag solen bakom gardinen.

Det är solen genom springan och där är julen som var.. alma, sann, alla människor som kommit mig till del utan att jag särskilt ansträngt mig. Som Hasse och Lasse. Och lilla a..lilla i...och fler som bara kommit till mig. Hur vet jag inte riktigt egentligen. Jag som är eller har varit så otillgänglig, mån om min egenhet. Själviskheten. Eller själv visk het. I vilket fall, inte nu längre. Det har bara blivit inte nu längre. För plötsligt finns det fler människor jag inte vill vara utan.
Inte särskilt senare när jag gör min s.k. morgonyoga svär jag inombords... för att jag är stel, klumpig och inte kan koppla samman armarna bakom ryggen, inte kan balansera smidigt, fint graciöst som en eterisk älva. Jag inbillar mig att det är bra att ändå försöka. Jag vet inte..Det är så mycket jag inte vet...Så mycket där jag bara trevar mig fram.
I mesta möjliga undviker jag att tänka på det plötsliga dödsbudet. Jag hatar döden. Även om jag inte känner sorg denna gång. Inte ens förlust. Jag blir bara rädd för egen del. Rädd för att själv dö. Det är så. En panisk rädsla för att inte längre finnas. Inte hinna göra allt, inte hinna säga allt jag vill säga till dem jag vill säga något.
Sen minns jag mig själv som liten duvunge i ett land jag inte längre klarar av att vistas i. Och tänker..tack för att jag slapp undan.
Promenerar en långvända i kall pärlemorskymning med musik i öronen. Tacksann. ♥ Upp till utsiktsklippan, sjön som ligger avskalad, naken framför mig. Ser oss där. Alla. I ljuset av det förgångna, i nuet som är och som det som ska bli...vill jag, hoppas jag, längtar jag efter. I tankar och bilder bakåt.. framöver..sidledes.
Sen genom lillskogen, fram till kyrkogården. Stannar till vid graven. Tänker att jag borde haft ljus med mig. Säger inom mig, tyst så att bara han kan höra, att ingenting tar slut, att han finns kvar.
Nu är det to be alone with you med sufjan stevens. Och alla slattar som är kvar från julen. Plus lite skaldjur och nostalgika. Jag mår bra.

Önskar fint till er.

2011-12-05T21:29:00.001+01:00

en söndag i december anno MMXI

2011-11-26T01:43:00.000+01:00

Klick

2011-11-25T22:00:00.005+01:00

På väg hem köper jag tio röda rosor till mig själv. Pinochiorosor i en matbutik där jag också köper lövbiff, kvibille ädel och färsk pasta. När jag kommer innanför dörren till mitt hemma, känner jag mig plötsligt helt främmande. Är som jag aldrig varit här förut. Ändå känns allt igen. Jag vet inte varför det blir så. Sen börjar jag nysa, jag vet inte hur många gånger i sträck, men jag bara nyser och nyser. Hittar mina pappersnäsdukar där de alltid finns i det avlånga skåpet som sett mer elände än jag önskar, men det är ok, nu finns det i mitt eget badrum, duschrum, pudra-näsan-rum där inget elände finns alls. Jag går runt och tänder lampor, tänder ljus, värmeljus...ljus. Tittar ut genom fönstren och grannarna är där de ska vara. Peter och Mona byter tak, Hasse och Lasse är klara med sin dränering. Sixten skäller och senare ser jag Hasse gå på kvällspromenad med Ture som markerar att min kastanj är hans revir. Allt är som det ska och i fönstren lyser stjärnor.

Det var länge sen jag sa något här. Jag vet inte varför. Livet tror jag. Livet är och det har inte funnits tid, plats, lust. Nu ljög jag. Tid har funnits. Men inte lusten. För livet har varit viktigare. Är viktigare. Ändå vill jag inte utan någon förankring helt lämna shitochchanelle svävande omkring i ingentinget. Shitochchanelle är jag. Det jag, jag väljer släppa fram här i rymden. Rymden....eller vet inte vad jag ska kalla. Känns som jag bara svamlar nu.
Jag.. jag.. jag..trött jag blir plötsligt. På det ytliga intellektets nät-jag. Ändå kom jag ju nyss.

2011-11-04T10:09:00.034+01:00

På nätterna läser jag Valérie Mréjen, Tre Berättelser; Tre män.
Sakta.
Det som till en början och tillsynes framstår som fragmentariska franska snapshots, bildar ju mer jag läser, en kanske något trasig, men ändå... helhet. Det är väl så med helheten. För det mesta och överallt. Inte hel och inte alltid så snygg. Det ömsom skaver, bråkar, gör ont, ömsom kittlar fram ett inre.. leende, tror jag att det är.
Jag vill inte att det ska ta slut.

2011-10-25T04:32:00.012+02:00

klick

och några länkar

Rävjägarn som läst Sassoons Memoirs of a fox-hunting man

Vattnet ..kan inte vara utan

Pyrrhonism - för att en tom definition innehåller allt

2011-09-19T21:34:00.011+02:00

Solid Air

2011-08-18T19:38:00.048+02:00

jag tycker om vatten och sanningar

en eftermiddag i mer än mitten av augusti sitter jag på min trapp, det är sol och jag sippar på en draja, tittar igenom flera dagars post, för har helt glömt bort. jag har blivit ett år äldre i sommar. en sommar som bara...vet inte, som rusat, fortfarande rusar, men inser.. när jag sitter på trappen och förstår att det faktiskt bara är några dagar från september nu. sen klipper jag gräs och duckar under solrosorna där talgoxarna gått bananas, dom också

2011-07-29T10:47:00.001+02:00

och sen är allt som nytt
eller..
kanske har det nya alltid funnits
bara vilat
längst inne
i väntan
på
så måste det vara
bara visste inte
att det fanns där
trodde inte
nej det trodde jag inte
men nu är det
hela tiden
mer än hela tiden
och mer än hela tiden är
all tid
livet, tiden är inte linjär
som man kanske tror
när tillvaron till synes ligger framför som en orm av dagar som bara är
eller bakom som ett ömsat skinn, något redan upplevt
plötsligt gör livet ett språng
i snabbt vågade slingrande kurvor
rakt upp i himlen
sommaren flyger
en man välter hus
jag svävar någon millimeter över marken

2011-07-03T21:45:00.000+02:00

mon amour

2011-07-03T20:35:00.019+02:00

En söndag, börjar jag... sen vet jag inte..tänker om jag bara ska skriva rakt ut, precis som det är. Att jag haft gäster under en period, sen midsommar. Lite från och till. Människor jag tycker om, älskar, är ihopväxt med för all tid och alltid har varit här...kommit och rest.
Att jag har klippt gräset idag, det fina granngröna med vitklöver och såna där mörkrödblå blommor jag inte vet vad de heter. Att jag tvättat vita lakan, handdukar, dammsugit, tvättat, skurat golv och lagt på en ny vit matta. Varför har jag köpt en vit matta? Första gången jag går på den, lämnar jag gröngrå fotavtryck på det nya vita..

Att jag försöker få drömmarna platsa i verkligheten. Att det går så där med det. Att jag börjar dricka rosévin på eftermiddagen och att det är så gott. En kvarlämning är det..och det är så gott att jag dricker det som saft och jag städar och lyssnar på allt rippat jag har. På hög volym. Fönster och dörrar står öppna. Jag vattnar blommor, ansar, tvättar, städar, sjunger högt ibland och dricker rosé och låtsas att verkligheten är det som bara är här och nu. Det är ju inte så. Att den är det. Men det är det jag gör. Jag låtsas att verkligheten är här och ingen annanstans. Inte där jag inte kan göra smack åt, även om jag vill göra smack, mer än nånting annat. Men det kan jag inte...så..
Jag ska skala räkor om en stund och äta räklaxmacka en sån jag ska lära dig tycka om..nångång..och fortsätta dricka vin långt in på natten helst och fortsätta tänka att verkligheten bara är här och jag kommer bli sentimental, för det är vad jag blir när jag dricker vin ensam, när spärrarna släpper. Men det är ok. Man får bli sentimental drömmare på lyset ibland. Nykter drömmare också när jag ser oss..i parken..när jag känner dig i nyckelbenet.. men gör också ont.. ibland när den förlåt förbannade verkligheten tränger in. Allt är allting tänker jag. Lätt och svårt. Fint och fult. Och om passion. Passion är inte fult. Tänker jag. Passion är en residual av kärlek tänker jag. Men vill inte utveckla.
Men i morgon kommer jag inte röra en fena. Nånstans.Vet jag redan nu, För jag blir så sjukt sjukt bakis på redan ingenting. Och ingenting är sedan flera timmar redan passerat. Alldeles nyss passerade alla värderingar långt där ute där det inte finns några gränser med ..anna och idde. igen..
..och när jag reser mig för att ..bara gå och pudra näsan innan jag skrivit klart, slår jag omkull glaset intill mig och jag inser att jag måste äta grandiosa räkmackor på stört. Och precis i samma ögonblick är det Pixies - Here comes your man- men det gör han inte, så jag ska bara ta in lakanen som lekt sig torra i sommarvinden, bädda min säng till en gräddtårta med fluffigt vitt och lukta gott, innan grandiosräkmackan, för det känns som jag kommer behöva sova pronto sen..nu är det she´s mine med brett..

men det gör jag inte. somnar alltså. jag äter tre stora rostade mackor med den fina rårökta från tiomilaskogen var det visst och massor av räkor och därtill drivor av dill och spädgrön sallad från lilla landet och jag fortsätter dricka rosé och lyssna på rippade kärlekar och sen hämtar jag in ännu mer vinddoftande tvätt och hänger ut ännu mer nytvättat och..luktar känner tittar på allt grönt. tar med en brännande guldgul lillhagslilja in och ibland, ofta tittar jag på himlen i sydväst..och
nu är det crazy med gnarls barkley och jag tänker ja..så är det..
och jag ska inte titta på vad jag skrivit sen..hålla på och ändra ..rätta till.
det här är jag..också. puss

2011-06-29T22:20:00.000+02:00

bara så..

2011-06-25T04:03:00.025+02:00

alldeles intill gräskullen där måsarna landar varje kväll har en man skapat sig en oas. han bor i huset intill gräskullen som nog är en allmänning tror jag. parkförvaltningen klipper gräset på kullen och där finns små gångvägar. men alldeles intill, bakom några små träd och en stor jasmin tror jag att det är, har den här mannen med det silvergrå håret i en hästsvans, sin lilla oas. gräset inne i oasen får växa fritt, där står en gammal hammock, några trästolar, ett rangligt bord ser det ut som och där finns en vildvuxen rabatt med gula liljor och himmelsblå cicoria och några knallröda pioner. det ser så skönt stilla ut därinne i det gröna vildvuxna. som en grön grotta, en fristad på sidan om. jag är lite svag för sånt som finns på sidan om mainstream. jag har aldrig pratat med mannen, men ser honom ibland. han har såna där tröjor som L hade. och han går på ett särskilt sätt, liksom släntrar fram. som om han inte har bråttom någonstans. som om han sett allt, som om inget kan förvåna honom längre. ändå ser han inte ett dugg blasé ut. ibland ser jag honom komma gående med en bibliotekskasse och jag tänker att han läser sina böcker där inne i oasen. jag vet inte vad han läser. tänker att han kanske läser kerouc och bukowski och kinesisk poesi. han ser lite ut så. men jag vet inte om man kan se på människor vad de läser. han kanske läser nationalekonomi eller miljörapporter från yttre mongoliet eller tunga historiska verk om komplicerade politiska skeenden.
kanske läser han deckare av svenska kvinnliga författare, om ond bråd och aldrig sinande död på västkusten..
det är midsommarafton, natt nu. nej midsommardagsmorgon är det, klockan är över fyra och jag är inte ett dugg ringaste trött. vi har ätit och druckit vin och jag har skrattat, fnittrat, lyssnat på historier som nog var hälften skrönor tror jag. ett par av mina gäster reste vidare för att festa natt till dag i ett litet hus invid en sjö.. några ville att vi skulle gå till det gamla torget, dansa där.. jag blev lite kallsvettig av bara tanken, som ett inre brrr, men timmarna bara... drack mängder med vin, berättade för varandra om det som är och det som var. om det vi vill och inte. om drömmar, lyckor och olyckor. natten flög som iväg. ja den flög. nu har alla gått hem och lilla a och stora A har cyklat över hängbron och kommit vingligt och lyckligt hem till sig och jag ska alldeles straxt sova. ville bara landa lite. skriva något, landa i själva självet tror jag.
tänker att jag är en sån som tycker om avstånd. har alltid varit, men jag tycker om mindre avstånd numera. vill mera vara i närheten av andras liv. vara en del av. vara mitt i ibland, som nu i kväll, i natt. ibland, uppstår en närhet, en förtrolighet som plötsligt bara finns där...en helt okonstlad. som bara är. jag tycker om det.
och så tänker jag att ofta numera, mer än ofta, vill jag vara någon så nära det bara går. nära så inte ens ett hårstrå får plats emellan. men just det går inte alls. just nu..vill jag skriva. som ett..jag vet inte. skriva..tänka just nu ..som en stark önskan om ett sen...eller så.
nu ska jag försöka sova lite, om några timmar bara, snart kommer en av dem som jag är som ihopväxt med. och det tycker jag också mycket om. att vara som ihopväxt med och att hon kommer.

2011-06-21T01:39:00.025+02:00

en natt sitter jag ute till gryningen
det är så lätt att göra det nu
jag dricker vin, röker cigaretter och plågar kvarteret med stuart staples
och au revoir simone
känner mig som hemma
ja jag är ju hemma
men hemma inuti också
om det går att förstå
det är alls ingen dålig natt, det bara är en natt och jag vill inte sova
varför vet jag inte
man behöver inte veta allt
inbillar jag mig
nu när jag
fryser lite om fötterna känner jag
och inte vill sova
inte tänka
så mycket
på vad jag tänker
eller hur det är
eller nåt
bara skriva rakt ut
en stund nu
dra en förlängningssladd till datorn när batteriet bangar ur
för jag vill inte gå in
vill sitta ute i natten
dricka vin, röka cigaretter och lyssna på musik
läsa gamla mail
titta på bilder
och läsa berättelser, bloggar, twitter av människor jag inte känner och aldrig kommer att möta
men ändå känner igen mig i
ibland
och fundera lite över besöks-statistiken från brasilien..och undra om det är du josé
kanske
måste det nästan vara
tänker jag nu
hoppas du har det bra

nattljuden, dofterna, måsarna, nattsvalan..svalkan är det väl.. innan gryningen och känna..

jag vet inte..lugn tror jag
tittar på dig
i fylleparken
känner
längtan
gör ju det hela tiden
sen länge
och när jag går in för att..
..pudra näsan säger vi
kommer : jag ihåg att inte snubbla på förlängningssladden

puss

2011-06-03T23:18:00.009+02:00

det är solen, värmen, kvällarna, dofterna

nätterna och den icke linjära tiden

tankarna som i ett trassligt nystan av drömmar och verklighet

och en patty smith-dokumentär en kväll

hennes röst, hennes sätt att förhålla sig

till sig själv, omvärlden

och det är det här

ögonblick

2011-05-29T10:22:00.022+02:00

Det är...

en vacker anteckningsbok i brevlådan

pressade förgätmigej mellan vita ark

det är vårkvällarna när molnen seglar förbi

och solen bryter igenom

ljuset precis då

det är måsarna som samlas på gräskullen varje kväll

och alla, precis alla nyanser av grönt

det är lilla a som kommer en kväll med världens största pizza och tre barn

filtar i gräset och fria fantastiska fantasier

vinden drar iväg med pizzakartongen och ett litet j som springer efter

häpna rop, fnitter, spill och trill

rabarberpaj, vaniljglass

och kubb lite hur som helst

det är det stilla regnet en helt annan kväll

doften av våt asfalt och jord

det är syrenerna

hjärtat som hisnar

när jag läser om

det är trädgårdsmarknad och jordärtskockor

som får följa med hem

för att de påminner om en annan tid

det är en gräsmatta som behöver klippas

men smörblommorna är så fina

och klövern och förgätmigejerna

det är då

och nu

sen är det sen

och hela tiden blåser det

.

2011-05-22T23:01:00.005+02:00

En kväll promenerar jag i vårskog.

Det är lite min skog, men jag äger den inte.
Den bara är min ändå..på nåt sätt.
Har blivit det.

Det rinner ett fint vatten från en fin sjö genom en å och ner i en annan fin sjö. Skogen här är i det närmaste orörd.
Sen mer än hundra år tillbaka. När något träd faller av vinterstormar eller ålder får det ligga kvar. Mossan får växa ifred. Om träden faller över stigen kommer någon med hjärta och bara kapar av den delen som täcker stigen. Resten får ligga kvar.
Jag tycker om den här platsen. På våren, som nu, dånar vattnet fram..forsar. Lite senare när vattenflödet stillnar något tar fåglarna över. Ibland har jag mött fågelskådare här. Det finns bäcköring i ån och järnslagg kvar i marken från tiden då här fanns ett av de sista järnbruken i trakten. Det är mer än hundra år sen järnhanteringen upphörde men slaggen finns kvar i jorden...och rösen, stenmurar och byggnadslämningar.
Det är en fin plats att vara på..promenera i.
Men jag vet fortfarande inte vad den där andra restprodukten från järntillverkning heter.
Eller varför texten blir så konstig.

Nu regnar det.
Men det gör inget.

2011-05-08T10:05:00.001+02:00

2011-05-04T18:17:00.001+02:00

dagen innan du reser säger jag det
jag säger det för att jag vill säga det
för det vill ut

sen reser du
och när du landar skriver du en rad
som gör mig alldeles knäsvag i hela kroppen

det går inte över
jag vill inte att det ska gå över

2011-04-26T21:23:00.013+02:00

..och så plötsligt är det vår..på riktigt..

och allt känns mera.
mycket, mest, hela tiden.
det blir lättare..och lite svårare.
för ingenting är aldrig bara ett.
inte ens våren.
eller nästan aldrig bara ett..
tänker jag nu för att jag inte vill vara en sån som är kategorisk av slentrian.
fast att jag är det. för ofta och för dumt.

och tänker igen på
att allt är i ständig förändring
även när man till synes sitter stilla still
och knappar på tangenterna
en vårkväll i april.

det tänkte montaigne redan för femhundraelva år sen.
att allt är i ständig förändring.
fast han skrev nog med gåspenna
när han satt i sitt medeltida torn utanför Bordeaux och tänkte och skrev saker som jag får svindel av ibland.
och tröst.
och ibland tänker jag att vi egentligen inte har förändrats så mycket genom tiderna. vi människor. känslorna är de samma. det goda i oss och det onda. futtigheterna..fulheterna, det fina i oss, och i våra drömmar om något mer än det som är. drömmar om mer, även om det som redan är inte är något dåligt alls.

2011-04-17T02:01:00.002+02:00

sen blir jag stående vid fönstret
tittar ut i natten
tänker utan ord
känner allt

2011-04-08T22:19:00.000+02:00

..och ute vinar vinden

i min kastanj

2011-04-03T10:26:00.024+02:00

Dimman ligger så tät utanför mina fönster att man kan tro att hela världen har försvunnit. Det småregnar också, så där duggigt som det kan göra på våren och det gör ingenting alls. Det känns lite som att sväva omkring på en beslöjad ö i landet kurragömma.
Jag ska göra en frukostbricka och krypa ner i sängen igen och fortsätta läsa Elefanskötarnas barn av Peter Høeg. Samma Peter Høeg som skrev Fröken Smillas känsla för snö för ..tio, femton? år sen nåt . Elefantskötarnas barn är som en saga för vuxna barn. En sån man kan läsa högt för varandra om man vill. Den är rolig och lite bisarr och elefanterna är inga riktiga elefanter utan något helt annat och det vimlar av excentriska figurer med underbara namn som Gitte Grisanthemums, Kalle Kloak och Kaj Ofredare. Jag ska drälla smulor i sängen, läsa och slumra... och när jag tröttnar på det ska jag dra på mig kläderna och skor med plats för den himla tån som fortfarande inte ser klok ut nånstans, för att jag slår i den överallt där det näst intill är en konst slå i den, och jag gör det precis hela tiden och svär långa ramsor som jag är tacksam för att ingen hör.. och sen gå ut i dimman och se var världen har gömt sig... Puss.

2011-03-26T14:19:00.004+01:00

Hur vinden äter upp snöhögarna.
Solen mot mina bara ben i det skyddade hörnet.
Kylan underifrån.
Lördagsljuden från gatan.
Släntrande steg och knastret av grus mot asfalt.
Lösryckta ord ur samtal som glider förbi. Grannens bjäbbande tax.
Det och en konstig rastlöshet. Som en inre klåda.

2011-03-24T23:56:00.001+01:00

Ibland får jag en näst oemotståndlig lust att komma ut. Ur mig själv.
Som en explosion. No matter what.

2011-03-24T21:18:00.009+01:00

När jag kommer hem efter vad jag gjort befriar jag först och främst min lilltå. Samma tå som jag igår kväll drämde och på nåt konstigt vis kilade in i sängbenet vid ..sänggåendet. (se där) Jag fattar inte hur det gick till. Men censur vad ont det gjorde ..och gör. Jag förstår inte att man kan skada sig själv så..på väg till sängen. Men jag gjorde det. Min lilltå har i detta nu samma färg och form som ett plommon.
Men i kväll har jag planterat om mina en cirkus decimeter stora tomatplantor och jag har sippat vin under tiden och lyssnat på musik som får mig att bli..ännu mer så där kära nån och hela tiden mest....

2011-03-20T20:41:00.006+01:00

Elle

2011-03-12T16:07:00.000+01:00

Du känns.

2011-03-06T09:53:00.036+01:00

Mina bästa kommer och hänger med mig. Vi gör en utflykt rakt ut i vinterskogen, går i ett skidspår som råkar finnas där och jag gnäller för att fötterna sjunker ner hela tiden. Är vi inte fraaamme snart.. tills vi äntligen är framme vid sjön och jag sätter mig på några tallrötter som sticker upp ovan snön och jag ser hur fint det är. Långt borta i fjärran närmar sig ett par prickar på skidor. Prickarna blir till människor när avståndet minskar. Hela scenen har något nästan oanständigt hurtigt över sig. Men det är säkert skönt. Skida fram så där över en sjö. Sen pulsar vi tillbaka och jag gnäller inte alls. Vi ser spår efter en älg som brakat genom skogen och korsat våra spår. Vi ser andra spår också, efter hare och räv och rådjur. En stor uggla? flyger upp från ett träd. När vi kommer tillbaka till kastanjehuset drar vi fram min närmast antika symaskin. Den som jag aldrig använder och egentligen inte vet varför jag har. Jag kan inte sy och sticka och sånt. Men knappar kan jag sy i..hjälpligt och raka (sådär) sömmar kan jag sy om behov skulle uppstå. Symaskinen dras fram och det ska sys en rispåse till en kamera. En syr och en styr. Jag tittar på. Kameran ska stå alldeles still på rispåsen när det ska tas foton med lång slutartid..detta för bästa möjliga skärpa får jag lära mig. Vi hittar gamla tyger med minnen i. Av ett sånt tyg sys rispåsen och den blir fin. En annan dag sätter jag frön. Det jag inte har fått vad gäller nål och tråd och små j-vla skruvar har jag fått i gröna fingrar. Jag har verkligen knallgröna fingrar. Alla frö jag tar i växer så det knakar. Alla växter blir enastående praktexemplar i min närhet. Jag har ingen aning varifrån jag fått den här välsignade gåvan, men det är så. Jag sår små frö i små krukor. Rosmarin och Timjan och Persilja och Oregano och röda och gula små tomater. En massa mer sår jag. Jag sår, dräller jord och lyssnar på Joshua Radin och Joel Alme på hög volym och jag dagdrömmer om vår och sommar och stockrosor och ringblommor, om vitt vin i immiga glas och om sommarfester i trädgården där precis alla jag tycker om är med.

2011-02-27T07:52:00.004+01:00

Tidigt tidigt vaknar jag ur en pastellfärgad önskedröm. I samma stund som jag inser att det var en dröm försöker jag ligga blixtstilla, försöker tvinga mig tillbaka in i drömmen, men det går inte så klart. I stället blir jag alltmer klarvaken. Jag går upp. När klockan bara är något efter åtta den här söndagen har jag röjt undan i köket, torkat golvet och långduschat. I pastellfärgad takt. Det är alldeles lugnt inuti.

2011-02-25T21:02:00.003+01:00

nu här då sen

2011-02-24T22:57:00.012+01:00

I flera dagar lämnar rådjuret mig ingen ro. Så här är det. En natt innan jag ska gå till sängs (se där ja); jag går runt och blåser ut stearinljusen, släcker lamporna, pudrar nesan (ja det heter så). Sen blir jag stående och tittar ut genom köksfönstret. Det är mitt i natten och lugna gatan är tyst och kall. Då ser jag ett rådjur komma spatserande, mitt i gatan som är kantad av flera meter höga snödrivor. Det går sakta, med dröjande försiktiga steg, det tittar in i trädgårdarna, stannar till, som det inte vet om det ska fortsätta gatan fram, våga sig in i en trädgård eller vända om i panik. Och jag fylls med ett ohhh vad jag vill ta in det i värmen, mata det med min musli och krama det. Inte som jag vill krama dig, för dig vill jag krama på ett helt annat vis och av en helt annan anledning än jag vill krama rådjuret när jag står där mitt i natten och fylls av tyck synd om. Det är nästan tjugo minus, natten när jag ser rådjuret och jag inser hur svårt djuren måste ha det nu, när snön ligger hård och meterkall. När jag sen ligger i sängen kan jag inte somna för jag tänker på rådjuret som är ute och går på gatorna så där och jag oroar mig lite för att det inte ska hitta hem till skogen igen. Dagen efter berättar jag i mail till alma..om min tanke att lägga ut foderhavre kanske, som man säkert kan köpa i den där butiken som säljer lantbruksprodukter. Ja men det kan du ju inte göra skriver alma som är klok som en bok. Det kommer att äta upp alla dina blommor i vår och sommar om du lockar det till din trädgård så där, menar hon. Och jag inser att ja jo..så är det nog. Och grannarna skulle nog inte bli så glada om jag öppnade en viltfarm här mitt i deras bullerby-kvarter där tulpaner och allsköns lökväxter prunkar om våren. Men nu är det obarmhärtig vinter och det är natt och jag börjar tänka på alla andra som fryser, djur och människor. Alla andra som svälter och lider på den här jorden och sen börjar jag tänka på Egypten och Libyen och despoter som skjuter rakt in i folkmassor. Och jag tänker på allt svårt som inte går att undgå se, läsa om, men som jag inte kan göra ett smack åt och som gör ont när jag tänker på det. Och då känns min oro för rådjuret som en baggis i jämförelse med allt det vidriga som pågår hela tiden och överallt. Sen börjar jag fundera om lidande kan mätas.Varför man nu skulle vilja det... Men om ett lidande är värre, svårare än ett annat. Och jag tänker på allt det här i flera dagar och jag kommer inte fram till något så jag bestämt kan säga..ja så är det eller nej så är det inte. Mest känns det som jag återigen har gått helt vilse i mina egna tankegångar.....ja nåt sånt..

och så den här.. the new cob web summer

2011-02-17T23:01:00.000+01:00

I wish

2011-02-12T18:47:00.003+01:00

Liv

2011-02-11T00:14:00.005+01:00

I dag, nej.. i går är det nu. I går begravdes du. Jag vet inte hur, jag vet inte vad som sas, jag vet inte vilka som var där, som om det spelar någon roll vilka som var där. Du trodde att allt bara tar slut när man dör, sa du, brukade du säga. Jag vet inte vad jag tror. Vid tiden för din begravning tände jag två ljus under akvarellazalean. Jag tände ljus och pratade med dig. Det är svårt att förstå att du är borta när du ändå finns inuti. Jag får det inte att gå ihop. Natten då du gick bort drömde jag om en kropp, en människa med osynligt ansikte, liggande på en brits. Bara det. En människa som låg på en brits, eller om det var en bår. Inte en säng eller en soffa. Det är så konstigt. Jag vaknade av drömmen som inte var en mardröm, jag var inte rädd, drömmen var bara annorlunda. Jag vaknade och förstod inte vad eller varför jag drömt så konstigt.Två dagar senare fick jag reda på att du gått bort den natten. Just då när jag vaknade. Det är så konstigt. Förstår inte att det kan bli så, att drömma så. Jag undrar, kan inte göra mig kvitt tanken att du kanske ville säga hejdå till mig, natten när du gick bortom. Jag som inte tror på något vet inte vad jag ska tro. Jag som inte tror på något vet i alla fall att ingenting någonsin tar helt slut. Det som var fortsätter inuti dem som ännu kan känna. Inte på samma sätt, ingenting kan vara på samma sätt när någon går bort. Allt förändras, blir till något annat men det försvinner inte. Det finns inuti. De som försvinner finns inuti. De känns. Så länge man kan känna.
Jag är rädd för den dag när jag inte längre kan känna någonting alls.

2011-02-09T23:01:00.015+01:00

Dagens...som känns inuti;

hittepå-ordet; brastör.

och fina musikhälsningen (t♥ck jannicke )

2011-01-30T22:14:00.023+01:00

I dag har jag:
sovit länge,
fått en sticka i foten,
och nåt som kliar på ryggen, precis på ett ställe jag inte kan nå,
promenerat i eftermiddagsljus,
hört att fåglarna låter ljusare nu,
tvättat svarta kläder,
lyssnat mycket på chet baker,
ätit en sallad och två baguetter med brie,
läst hela papperstidningen från igår, utom sporten,
läst ut en bok,
sett en dokumentär om en kvinna som reste till Gabon,
bytt vatten på rosorna jag fått av mig själv,
pratat länge med lilla a om kärleken och livet,
länge pratade vi om kärleken och livet,
om allt som händer, både det man vill och inte vill,
nu saknar jag fin.

2011-01-25T22:06:00.023+01:00

ett minne
en utställning på art 45. lilla i och jag åkte dit. det är länge sen nu, mer än tio år sedan tror jag. vi åkte dit för att jag mådde skrutt och för att lilla i är den hon är. vi tittade runt, ingenting fångade mitt öga. sen gick jag en trappa upp och där fanns akvarellen. ögonen fastnade direkt i den. i en knappt skönjbar azalea. ingenting dramatiskt alls. bara som ett slags grön töckensuddig harmoni. jag ville bara stanna där och då. på kvällen ringde du, jag berättade om den trista utställningen och om det plötsligt grönsköna som oväntat träffat mig rakt in där det som träffar känns. jag var nog smått euforisk, du var lite sarkastisk, ironisk, men inte plump. du var aldrig plump. du lyssnade, för helt plötsligt sa du, köp den. ring och boka den, jag skickar pengar. lägg av sa jag, det är inte därför jag berättar det. nu lägger jag på och du ringer till galleriet sa du. klick.
en stund senare ringde du upp igen. nå? nä, det är väl klart att jag inte har sa jag. ring sa du. klick.
så jag ringde till galleriet, sa att jag ville köpa. nästa dag skickade du många pengar i ett vitt papperskuvert.
nu hänger den på en vägg i kastanjehuset. akvarellazalean.

2011-01-25T21:08:00.006+01:00

jag försöker skriva om något svårt. men det går inte. sippar på det jag nu sippar på. sippa för att alkoholen ska slipa ner insikten till något hanterbart. skriver, raderar, skriver, raderar, ögonen söker sig till fönstret, tittar ner på skärmen, fingrar på kameran som ligger intill, tar en bild. tar flera bilder på ingenting. för att det inte finns en millimeter distans mellan det svåra och det som pågår inuti. än. än för att det är än. än är det som kommer före sen. sen är när det har gått en tid. sen är inte bättre alls, det är bara lite mindre knivskarpt. jag vet det för att jag vet. sen är inte nu. nu är hela tiden, livet ut. nuet blir bara lite mindre vasst sen. nån gång. jag hatar döden.

2011-01-23T10:38:00.021+01:00

2011-01-17T18:51:00.024+01:00

Den här bloggen tycks mest befinna sig i en virtuell byrålåda numera. Ibland går jag in här med tanken att skriva något. Jag skriver lite och raderar, skriver lite till och raderar, när jag inte raderar sparar jag i utkast för att sen nån gång skriva färdigt. Men det där sen, vill aldrig riktigt infinna sig. Ingenting är av läsvärde eller särskilt intressant eller roligt för andra. Möjligtvis för mig själv nån gång.. som minnen..eller tankar eller nåt. Jag vet inte..
Ibland tänker jag att kanske bara ska avsluta den här bloggen. Något utkast handlar just om det, att jag inte vill eller kan eller har lust längre. Sen tänker jag, men om jag ångrar mig då..shitochchanelle har funnits ett bra tag nu och att ta bort helt skulle lite kännas som att ta bort en del av mig själv...så tänker jag... ibland.
Jag vet inte. Det är så mycket jag inte vet. Det är mer jag inte vet än jag vet. Tror jag. Vet jag? Det mesta tycks bara bli liksom. Undrar om det är så för andra också? Att så mycket i livet bara blir..som det blir.
Som det här inlägget... om absolut ingenting.
Nu lyssnar jag på en låt med Rachael Yamagata. Den är i alla fall inte ingenting. Så mycket vet jag..

2011-01-06T10:09:00.012+01:00

När jag vaknar snöar det fortfarande. En tät trådgardin av snö täcker omvärlden när jag tittar ut genom fönstret. I många dagar har det snöat nu. Taken, träden, världen som bågnar under snön. Jag tycker inte illa om det. Det är vinter..på vintern snöar det i kastanjehusets värld. Så är det bara.
Jag pressar gran dian, sitter i korgstolen i köket och tittar ut. Inte en människa ser jag på lugna gatan. Inga fotspår i snön, inga spår efter bilar. Inga ljud alls, mer än fläkten från laptopen och mina egna andetag. Det är sjätte januari år 2011 och om en stund ska jag klä mig för snö, vira halsduken i flera varv runt halsen..dra på skor..vantar och gå ut och bana vägar som redan är kantade av meterhöga drivor. Jag tycker alls inte illa om det. Men om du var här skulle jag stanna inne..duka en makalös frukostbricka..väcka dig med en smekning.

2010-12-31T17:09:00.011+01:00

Freshly ground, Candle Thiefs, Brian Wilson, Plain White T,s, Pixies..mer..mycket mer..
Sippa martini och skala skaldjur.
Slå rumpan i när jag tänder lyktor och marschaller.
För att jag går ut i sandaler..
Kika in på bloggen för att säga;
Gott Nytt År! till vänner ~ läsare ~ finingar

2010-12-31T14:02:00.002+01:00

sen frukost..doften av apelsiner.
röd paprika, bröd och te i stora benvita koppar.
Josuha Radin i bakgrunden och ljudet av rinnande kranar, hostningar.
alla är förkylda, utom jag, hypokondrikern.
blek sol och en känsla av något jag inte vill.
skriver inköpslista i huvudet.
försöka fokusera på här och nu, ikväll.
inte på då eller senare.
eller kanske om ifall.
det går så där...

2010-12-30T14:04:00.023+01:00

Det har varit ett bra år. Det känns bra att kunna skriva det, att det varit ett bra år på det personliga planet. En massa bra saker har hänt utan att jag särskilt behövt anstränga mig. Det är lite konstigt och ovant. Jag är inte van vid att saker går lätt, men det här året har det gjort det, mestadels.
Kastanjehuset. När jag tänker på att jag faktiskt tvekade först, blir jag lite rädd för mig själv. Det har hänt annat bra också..känner något inomhuds, något som var länge sen jag kände, en värme..mer än värme, någonting som får mig att le, men som jag inte vågar sätta mer ord på. Om jag sätter mer ord på det kanske det försvinner. Jag vill inte att det ska försvinna.

Men det har hänt tråkiga saker också. En vän försvann och det skakade om mig, rörde upp spöken från det förflutna.
Och under hösten hade jag en liten dipp ner i ångest för åldrandet, ångest för döden. Jag bryr mig inte särskilt mycket om eventuella rynkor och kommande grånande hår, det är mera det faktum att jag åldras som jag avskyr. Att bli äldre är ju i och för sig att föredra framför det slutgiltiga alternativet men ändå..Jag avskyr att min läs-syn försämras allt mer, avskyr att kroppen inte är lika smidig som när jag var tjugo-trettio, att det gör ont lite här och där och varstans och att vi inte blir särskilt gamla i min släkt och att jag levt mer än halva mitt liv, helt krasst. Fast mormor blev förstås en bra bit över åttio..när jag tänker efter. Jag avskyr tanken på döden...och jag inbillar mig att min hädanfärd inte direkt kommer bli någon stillsam historia. Jag kommer att högljutt värja mig in i det sista. Men jag hoppas att få dö i sömnen den dag det är dags. Ibland undrar jag om det bara är jag som är på gränsen till morbid som tänker så här. Men det kan det väl inte vara, bara jag menar jag.Visst tänker väl alla på sånt här, då och då under livets gång?

Men ändå..tillbaka till det bra, livet här och nu.
Om jag skulle rita en livskurva över mitt liv skulle nog året 2010 ändå utmärka sig som en brant uppåtstigande stapel.
Jag har fått nya vänner och jag som alltid hävdat att jag är ensamvarg tycker plötsligt om att ha människor omkring mig. Inte alltid, men oftare än förr. Det är lite konstigt. Men roligt. Konstigt roligt. Det har varit mycket fester och musik, musik, musik och en underbar resa till Venedig och roliga middagar och massor av skratt och andra bra saker, och ofta har jag varit glad, som lycklig..

...och så är våren snart tillbaka, för det läste jag i tidningen för redan en vecka sen!

2010-12-22T08:56:00.020+01:00

att..
det är iskristaller på insidan sovrumsfönstret när jag vaknar.

minnas att precis alla snöflingor alltid har sex kanter.

bli irriterad över en struntsak.

sen riva ett pappersbrev till konfetti.

bli alldeles mjuk inuti när jag lyssnar och tänker på.

borra ner hakan i halsduken..
..och få rimfrost i ögonfransarna när jag går ut.

solen är knallorange när den stiger ur berget.

mina bästa är på ingång.
det är första julen i kastanjehuset.

2010-12-12T11:45:00.007+01:00

Det är söndag på lugna gatan. Stillheten ligger som bomull över husen.
Promenaden har målat rosor i mitt bleka vinteransikte.
Det är mailet från lilla i. Där hon skriver att nu snart slutar hon jobba. Vill jag?
Ja jag vill. Jag har saknat henne.
Vill fråga henne så mycket som jag inte kunnat fråga tidigare. Det där hon sa sista gången vi sågs, eller senaste gången blir det ju nu, det att hon genast känt igen, för att hon också.. Vill fråga henne om det. För jag kände ju också igen något.... kände en slags beröring, som förundrade mig, och sen det där starka förtroendet jag fick för henne. Nästan genast, då för mer än tio år sen. Mer än tio år sedan är lång tid.
...och det att hon inte släppte taget om mig på hela den tiden.
Att vi kan träffas som vänner nu gör mig glad.

2010-12-11T01:08:00.021+01:00

när

livet

är

himla

fint

2010-12-08T14:25:00.012+01:00

En kväll när termometern visar minus tjugo bistra grader sätter jag på en bland-cd med rippade låtar från spotify. En av dem som gick varm under första sommaren i kastanjehuset. Det är Vedder och Hiath och Dennen och Forbert och Anna och Idde och Kings of Convenience och Counting Crows och Maria Callas och Israel Kamakawiwoóle och Waterboys och Temptations och och..det är en salig blandning och jag blir lite glad inuti när jag lyssnar och det känns bra för jag har känt mig lite offside och frusen en tid. Och jag bakar bröd. Igen. Det är det jag gör, jag bakar bröd och medan brödet är i ugnen jonglerar jag apelsiner och räknar hur länge jag fortfarande kan hålla dem i luften, och jag räknar och jonglerar och när ugnsklockan ringer för att brödet är färdiggräddat är jag uppe i sjuttiosex och jag vill inte bryta förrän jag tappar en apelsin.Vid hundratjugotre tappar jag dem och när jag tar ut brödet är det inte torrt och tråkigt för att det varit inne för länge, det är bara lite välgräddat. Säger vi.

2010-12-04T17:02:00.010+01:00

När jag vaknar i sovrummet med det rundade hörnet har det ännu inte börjat ljusna ute. Jag vaknar i den stora sängen i samma ställning som jag somnade. Liggande på höger sida med en kudde under huvudet, en kudde mellan knäna och vänsterarmen omslingrar två kuddar som ligger tätt intill mig. Som om jag höll om någon. Jag har inte rört mig alls under natten. Ligger där och bara tittar mot springan mellan fönsterkarmen och mörkläggningsgardinen. Det är alldeles tyst. Fortfarande sömnig, men jag vet att jag inte kommer att somna om. Bara ligger där och försöker komma på en anledning till att stiga upp. Ligger med tankarna fyrtio mil österut tills jag till slut ändå kliver upp, trevar med fötterna efter flipflopsen, och går ut till köket. Blir stående och tittar ut genom fönstret, tittar på vinterkastanjen och tänker samma tanke som jag tänkt sen jag flyttade hit, att jag vill ta bort den fula torra grenen som stör trädets symmetri. Jag pressar den kolsvarta gran dian och blir stående en stund med muggen i handen. Går in i det stora rummet med det lite slitna men fina golvet, knäpper på laptopen och medan den arbetar upp sig tittar jag ut på morgonen som har ljusnat lite, men bara lite. I gatlyktans sken ser jag glittrande snöflingor som sakta singlar ner. Sen bakar jag bröd, nästan som frånvarande. Jag har bakat det så många gånger att ingredienserna sitter i handen innan jag ens tänker tanken. Jag bakar brödet, städar upp i köket och sen går jag och lägger mig igen. Det är fortfarande dunkelt i sovrummet. När jag vaknar flera timmar senare glittrar snöflingorna fortfarande i gatlyktans ljus och det är alldeles tyst i huset. Det är så vinter.

2010-11-29T19:56:00.001+01:00

Jag har äntligen hittat den perfekta müslin. Den innehåller sprödaste flingor av råg, havre, majs och kokos samt generösa mängder med russin, aprikoser och hasselnötter. Den är fantastiskt god. Oj vad jag äter den tillsammans med lenaste fina vaniljyoughurt.
Men jag äter den inte lika ofta som jag tänker på fin. Så mycket müsli finns det inte.

2010-11-27T17:31:00.031+01:00

    Ju längre tid det går mellan inläggen, desto svårare är det att skriva någonting, känns det som. Det är de stela axlarnas tid, den spända hållningen, huttrandets tid. Det är kylan. Kylan, de iskalla vindarna och nu svär jag, det förbannade mörkret. Blir stel i hela huvudet och som inkrupen i mitt eget skinn. Jag tänder ljus, så mycket och många jag bara kan. På kvällarna ser jag mest film eller läser. Verklighetsflyr mörkret invirad i filtar omgiven av ljus. I går såg jag The Visitor av Tomas Mc Carthy. Det var på inga sätt bortkastad tid. Jag tycker om Mc Carthy,s lågmälda filmer om liv.
    Jag önskar att jag kunde ha strumpor på mig hemma när jag inte har skor på mig, men jag fixar inte det, det är något med när strumpor möter trägolv, det ryser i mig. Och när jag sover vill jag ha fötterna utanför täcket. Men först måste jag värma upp dem innanför. Jag har lite svårt för köksredskap i trä också. De är så fina, men om den torra träytan möter något annat torrt får jag kalla kårar längs med hela ryggraden.
    Nu läser jag Elefantskötarnas barn av Peter Høeg. Jag tycker om den, den har en underbar humor och jag glömmer att jag läser när jag läser. Det är det som betecknar en bra bok, att man glömmer bort sig själv den stund man läser. Man glömmer sig själv och glömmer mörkret och kylan som ruvar som en stor fet uv över kvällarna.
    Men i morgon är det första advent, det tycker jag om, för alla ljusen och stjärnorna och ljusslingorna i träden och om bara någon dag till är det december. I december blir det bättre tänker jag, december är lite som mor till januari och i januari börjar det ljusna på riktigt igen, pyttelite lite i taget men det börjar ljusna på riktigt..visst?

2010-11-14T20:11:00.006+01:00

inte stum, inte tom, bara lite tyst

2010-11-07T09:45:00.037+01:00

Det att inte kunna lösgöra en tanke i taget.
Det att orden är för små...som för trånga. Den konstiga rastlösheten.
Att det är de långa kvällarnas tid. Det är saknaden. Det är den kalla fuktigheten som ömmar lederna. Det är att det är lite eljest och lite särskilt och allt på en gång.

Ändå inte bara. Inte sen lilla i. Inte sen Montaigne. Inte sen annat bra som stannat, stannar kvar i inutiet.

Det och att lite hålla i fikon och bilder, böcker, drömmarna.

2010-10-31T10:06:00.004+01:00

...och en hel dag tillbringar jag i sängen, för att jag vill, för att jag är en i grunden mycket lat människa, ljuset strilar in genom den dm som jag dragit upp mörkläggningsgardinen. jag tillbringar dagen i en kokong av skymning, läser, ser danska tv-serier, dräller smulor, slumrar, dagdrömmer och skickar elektroniska pussar till fin, skriver fåniga mail, men varje ord är sant, jag längtar efter honom, jag läser lite förstrött i gamla tidningar och fastnar i en lång artikel, en mailväxling mellan Göran Greider och Lars Gustavsson från innan valet, om politik och ideologier, historia, diktande och trädgårdsodling, och jag hummar och nickar lite inombords och sen blir jag förförd av lilla blå,s eleganta formuleringar om tillvarons vara. först på kvällen går jag upp, duschar länge, skakar smuliga lakan och går sedan ut på regnvåta gator, går runt kvarteret, kikar in genom fönster där tv-apparaterna blåflimrar, och när jag kommer hem lyssnar jag på hemligheter innan jag somnar. jag vaknar tidigt nästa morgon och i ett par timmar är jag lite vilse i tiden, innan jag inser att hösten under natten övergått till vinter.

2010-10-29T21:18:00.001+02:00

..och sen lättar dimman
ser som glasklart
vet allt
glömmer det jag inte vet
andas lugnt
mjuk i inutiet
varm
av dig

2010-10-26T17:52:00.001+02:00

Hela dagen går jag omkring som i dimma, kan inte skönja mer än det lilla nuet som finns alldeles intill, en knapp armlängds avstånd från den fysiska kroppen. Här och nu; ett trevande steg i taget. Det och känslan att vara ett possessivt pronomen. Oavsett.

2010-10-23T19:25:00.002+02:00

att ha en massa utkast
men inte förmå publicera
att det är för inuti

att hjärtat inte är en konjunktur

ljudet av ett bil-larm från gatan
och I keep havin` these dreams

2010-10-17T11:00:00.005+02:00

...och tidig en söndagmorgon går jag ut i gryningen. jag har sovit oroligt och drömt som elastiska drömmar där tiderna flutit samman till barn och vuxen på samma gång. till både nu och då. det har varit frost, är fortfarande frost när jag går och löven krasar under mina sulor. jag går förbi hamnkrogen och upp till klippan och tittar ut över sjön, och jag vill inte med ord peta hål på det jag ser.
jag möter ingen på min promenad, men när jag viker in på lugna gatan kommer grannen hans gående emot mig. han är ute och går med hunden och en stund blir vi stående under kastanjen och utbyter söndagsord om hur fint det är när det är morgon och stillaste stillhet. ute. sen går han vidare och jag in. men stillheten ville inte följa med.

2010-10-16T00:14:00.002+02:00

tout l`amour

2010-10-12T19:07:00.002+02:00

..och pennan vill hela tiden skriva ditt namn.

2010-10-09T16:32:00.003+02:00

Det är kastanjer, brinnande buskar och glödande träd. Det är hösteld i en spegelblank sjö. Det är kraxande kråkor och fallande löv. Det är här och sen och där och nu. Det är allt jag vill och inte vet.

2010-10-07T23:24:00.007+02:00

..och tidigt en morgon vaknar jag med Tove Jansson i öronen. Jag har inte hört visan på länge..men jag kan varje textrad utantill. Det är en fin visa. I sömnen har den som aktiverats i mitt huvud..jag blir inte ens förvånad över det. Allt och ingenting förvånar mig. Alla tankar kretsar som svalor kring detta under min vakna tid...alla tankar bär dit oavsett vad jag gör och nu även i sömnen.
Det bor ett litet vilddjur i min mage och det låter sig bara stillas..mättas i korta stunder. Ofta, ofta tänker jag på Pacino i den där scenen "Now I have come to the crossroads in my life. I always knew what the right path was; without exception, I knew. But I never took it. You know why? It was too...damn...hard"..och jag tänker ok, ok, men om man inte ens vet vad som är rätt väg eller om det finns flera vägar som är rätt, hur gör man då?

2010-10-03T18:17:00.007+02:00

~THE SUNSHINE EP ~

2010-10-02T12:48:00.024+02:00

..och en dag blir jag sjuk. Det var länge sen jag kände mig så krasslig. Jag har feber och ligger i sängen, mitt högra öga gör ont och vill inte alls se omvärlden. Ibland känns det som jag håller på att piggna till, jag kliver ur sängen men är alldeles matt och det känns som jag blivit överkörd av en ångvält. I ett par dagar ligger jag mest och blundar och lyssnar på musik på låg volym. Ibland dåsar jag bort i feber-rusiga dagdrömmar.
Men så vänder det. Jag tillfrisknar. Jag besöker ett stort sjukhus i ett annat ärende och det går bra och en sten släpper lite. Men så får jag ett tråkigt brev och stenen är tillbaka, oron över framtiden. Jag vet plötsligt inte hur det ska gå, hur det ska bli. När det blir rundgång i tankarna tvångstänker jag att det ordnar sig. Det brukar ju göra det. På något sätt ordnar det sig. Kanske som i den här refrängen. Utom när det inte gör det och då måste det gå ändå. För så är det bara.
Och jag tänker på Montaigne och att allt är i ständig förändring. Alltid. Att den ständiga förändringen är vårt enda bestående. Och jag tänker att förändring är något man inte vill ha när det är bra, och något bra när det är dåligt. Men själva förändringen struntar ju högaktningsfullt i vilket den är. Den bara är det den är, en förändring som pågår hela tiden. Sen gör jag ett tankehopp till lyckoklockan vi hittade i somras. Den hängde i ingången, i ett valv av grönska, där på det knasigt underbara stället ute i ingenstanset. Alla som gick genom valvet plingade i den...
..och sen går jag helt vilse i mina egna kvasifilosofiska tankegångar när jag försöker reda ut begreppen defaitism kontra pessimism/optimism..

2010-09-27T23:50:00.011+02:00

Tänker att det finns så mycket att skriva om. Tänker att ju mer det finns att skriva desto tystare blir jag. Här. Ändå vill jag ha kvar det här som ett gläntat etui för inutiet... ibland.

Sen lyssnar jag på I want to hold your hand och ler när jag tänker på att du kallade just den här versionen arty.

2010-09-27T22:11:00.005+02:00

En kväll i en skymning som hinner bli gatljus går jag en kort promenad..bara går upp i ett litet berg, rundar en kyrka och tänker saknar.
När jag kommer hem lyssnar jag på smekning.

2010-09-17T22:48:00.007+02:00

Tänker på val och vägar och varför.
Men vägrar parti-utfrågningarna, debatterna. Tittar inte, lyssnar inte. Vänder blicken bort från fula valaffischer. Jag vet redan. Har vetat så länge. Hela mitt medvetna liv har jag varit säker på var jag hör hemma.Väljer det som är minst ifrån mitt hemma.

Tänker mycket på fin.

Nu lyssnar jag på mm...och vill läsa Galeano,s Omfamningarnas bok.
För att han skriver så bra om verklighet, drömmar och mirakel.

2010-09-12T10:17:00.020+02:00

En dag ger jag mig ut i folkmyllret med ett enda mål. En vit orkidé. Jag vet var den finns. I utkanten av folkhavet. Jag kryssar förbi mischmasch och snicksnack. Betraktar från sidan, från utkanten. I utkanten trivs jag bäst. Inte mitt i. Helst inte mitt i. På sidan om. Små gator, gränder, skog, vatten.
Jag hittar min vita orkidé. På vägen hem köper jag sesambröd. Sen är jag nöjd. Nästan. Alltid detta nästan.
Nästan; detta som inte går att köpa. Inte att förhandla om. Inte här. Inte någon annanstans. Nästan, är en gåva. En ynnest som inte är alla förunnat, borde vara, men inte är... och jag har ju redan blivit förunnad. Är det. På så många sätt. Ändå, jag vill mer. Hela tiden vill jag detta som ryms i mitt nästan.

Sen får jag besök. Vi lagar spontanmiddag som i somras. Det kommer mer besök och vi sitter och äter och skrattar och det är roligt och gott och fint och den vita orkidén står i mitt fönster och en liten stund tänker jag nästan inte alls på mitt nästan. Nästan inte alls..men mitt i alltihop tänker jag plötsligt på farbror Erland..

2010-09-02T14:52:00.000+02:00

Två och en halv timme från Stockholm...bara.

2010-08-30T03:07:00.009+02:00

jag går in här med tanken att skriva något litet.

för det var ju ett tag sen.

det första som dyker upp i huvudet är fin.

för han bor i mig.

sen tänker jag att jag ska skriva att jag är borta. men hemma ändå.

och att jag ska åka ännu mera bort om några timmar.

men att jag snart är hemma igen. fast hemma borta.

och att mi manchi betyder jag saknar dig.

dit jag ska.

2010-08-20T09:27:00.014+02:00

Det är inte inre dj.
Det är något annat.
Som känns.
Så mycket.
Hela tiden.
Du.

2010-08-17T12:21:00.017+02:00

Alma!

Il vestito che ho parlato è certamente chiaro! Devo avere una sottoveste. Il tipo di Sophia Loren portava nei suoi primi film di sorta. Senza sottoveste, mi provoca il caos del traffico su quel canale, come viene ora chiamata.
Devi solo l'amore lo strumento di Google lingua. Giusto?

Vilket, när jag översätter tillbaka blir :
Den klänning som jag nämnde är verkligen tydligt! Behöver jag en underkjol. Den typ av Sophia Loren bar i sina första filmer av något slag. Utan glider, ger mig kaos av trafik på den kanalen, som det numera kallas.
Du älskar bara Google språket verktyg. Eller hur?

..och har endast smärre likheter med ursprungstexten:

Klänningen jag snackade om är visst genomskinlig! Det betyder att jag måste skaffa en underkjol av något slag. Helst en sån som Sohpia Loren bar i sina tidiga filmer. Annars kommer jag förorsaka trafikkaos på kanalen. Man måste bara älska Google language tool. Eller hur?

Hur spännande kommer inte det här att bli då?

2010-08-15T12:26:00.002+02:00

I flera dagar, tidigt, tidigt på morgonen har jag en känsla av höst. Den där dimmiga fuktigheten och en speciell slags doft, av blommor som har gett allt hela sommaren, men nu är lite trötta. Doften av fuktigt gräs och mognande bär och redan fallna äpplen.
Men ett par timmar in på dagen, när solen värmt upp, drivit fuktigheten på flykten är sommaren tillbaka. En sommar som är lite äldre, lite mognare, inte lika sprallig som för ett par månader sen. Till och med humlorna har blivit lite slöa, som övermätta, och solrosorna som nästan alla har blommat ut har blivit mesarna paradis. De kommer i små flockar och klänger sig fast vid de utblommade blomkronorna och plockar ur solroskärnorna som redan bildats.

En morgon vaknar jag med en känsla som inte vill lämna mig. Känslan, en stark önskan att tillhöra..vara nära, på en gång, genast och hela tiden.
..och jag försöker koncentrera mig på annat, vardagligheter, för att lite ta bort udden av det jag känner, för det gör lite ont, och är lite knasigt, och samtidigt är det så skönt. Detta så speciella.
Jag försöker koncentrera mig på annat, nuet, men det går inget vidare, för känslan vill inte lämna mig. Det vill inte sluta kännas så mycket och på kvällen lyssnar jag på hård snabb rock på hög volym, i stället för det jag brukar lyssna på. Men det hjälper inte det heller.
Det blir kväll och natt och jag går och lägger mig i den stora sängen och somnar med kuddarna tätt intill.
och sen är det en ny dag..och ännu en..och ännu en..och känslan sätter sig, den försvinner aldrig helt, utan finns där som en slags brist, en saknad. En längtan.

..och en annan dag fyller jag år. Jag får besök och fina blommor och vi åker ut till strandcafét och äter torra kakor och en paj som ser lite övermogen ut. Men det är slutet på säsongen och vi tar det vi får. Det är fint att sitta där, titta ut över den stora sjön. Och ett band som ska spela på kvällen håller på att rigga upp scenen. Det är bara bandet och vi där på cafét. Och sann hjälper dem att förstå en manual över nån ljusteknisk pryl och sen drar ett oväder in över sjön och vi åker hem och fixar mat och jag känner mig inte ett dugg ett år äldre.

2010-08-06T00:11:00.013+02:00

En dag är jag i skogen. Jag ligger på en liten träbro över en bäck. Jag ligger och tittar rakt upp i himlen, tänker på mannen som visade mig den här skogen. Mannen som försvann, gick bort men ändå alltid är närvarande. Jag ligger där och lyssnar på bäcken och träden som det susar lite i och det är lite fuktigt underifrån, men inte så det stör, för jag slumrar till en stund.
Sen hittar jag ett jakttorn. På stegen upp står ett förbud. Jag klättrar upp. Naturligtvis klättrar jag upp. Där uppe tänker jag på en annan man och hans skog.
Samma dag, på kvällen tittar jag på fotboll. En väns dotter ska spela match och jag har lovat att komma och titta. Jag sitter på en bänk bland föräldrar och hejar på. Två lag tioåriga tjejer. Några har bandanas, några har flätor, en del är små spinkiga, ser lite sköra ut, några är lite större, tar mer plats, men alla är taggade..uppåt. Alla vill vinna. Föräldrarna hörs mest, men alla är glada. Jag trivs där på bänken i solen.

Tänker på en annan match för länge sen. Två lag med femåringar spelade sin första fotbollsmatch någonsin. Små knattar, en del av dem lite tandlösa på femårsvis. Stolta, lite småviktiga liksom. Söta. De sparkade bollen lite hit och dit, hur som helst. Någon gjorde mål, mest på måfå, men ändå, lite koll hade de. Tills flygplanet kom. Flygplanet som flög rakt över fotbollsplanen. Matchen stannade helt av. Alla...precis alla småknattar stannade upp, tittade rakt upp i himlen, några pekade. Kolla..liksom. Ett flygplan. Jag glömmer det aldrig.

En annan kväll spelar jag bet your brain med sann och tjohanna. Jag sopar inte banan med dem som jag visst har sagt någon gång. Jag skyller på fåniga regler och orättvisa. Sann påstår att jag fuskar. Vi skrattar och jag dricker rosévin. I bakgunden, freschlyground doobedoo och manyana och ibland går jag in och tittar om jag har fått något mail från mannen jag tänkte på uppe i jakttornet. För att jag inte kan låta bli. Han betyder något. Och sen skriver jag fåniga saker som generar mig lite dagen efter, och dricker italienskt rödvin hela natten som är svart och doftar sensommar och timjan och ringblommor... och lavendel när jag drar handen genom stänglarna.

2010-08-03T13:51:00.060+02:00

Det är slingrande krasse utanför mitt sovrumsfönster.

Det låter som Dylan ibland, men det är David Gray.

Det är fem vita lakan i gråvädersvind.

Det är olästa tidningar i en hög.

Det är gröna små äpplen i träden.

Det är bara reklam i brevlådan.

Det är två kilo socker på golvet i mitt kök.

Det är You med Nils Lofgren.

Det är tankar på en man.

Det är humlor, solrosor och blommande mynta.

Det är regndroppar och sol.

Det är ett fat med knallröda vinbär i djupgrönt gräs.

Så är det.

Nu..

2010-08-02T09:50:00.021+02:00

I många dagar har kastanjehuset varit fyllt av musik, skratt och människor. Nu har alla åkt vidare. Men de är kvar ändå, på något sätt.
Musiken är kvar och skrattet, leendet inom mig. Det där som börjar på åh..
Det har varit så roligt!

Alma, e ho preparato la nostra lingua italiana utilizzando lo strumento di Google. Andremo a Venezia alla fine del mese. E 'la prima.
Betyder: Alma och jag har tränat upp vår italienska med hjälp av Google languagetool. Vi ska åka till Venedig i slutet av månaden. Det är snart det.

Ibland tänker jag att det kanske verkar märkligt att jag hela tiden skriver om hur himla fantastiskt allt är. Som överdrivet på något sätt..som om jag enbart ser världen med skygglappar, bara väljer att se det som är fint och bra.
Men så är det inte..vill jag tro.
Just nu och här, när jag tittar mig runt i min egen sfär. I min egen sfär är livet fantastiskt just nu.. ..och..Om livet råkar vara fantastiskt, råkar bli det utan att man själv kanske inte riktigt vet hur det har gått till och varför. Men är det likväl. Om det är så, och man har sett och levt i, med besked ibland, i den ofantastiska världen. Då är det väl ok att glädjas över det fantastiska, när det dyker upp.
Men ibland kan jag tänka att min glädje över livet, som det är just nu, nästan är på gränsen, till kanske inte anstötlig, men att den kanske kan uppfattas som lite irriterande. Som i "va f-n hon kvittrar på då.. ".
Den här glädjen över allt, skrattet och fnittret är så.. inte likt mig. Som det var förut.
Jag vet inte riktigt vad jag försöker komma fram till. Det låter nästan som om jag vill be om ursäkt för min lycka. Men det är inte så, mera att jag fortfarande inte alls vant mig vid att det kan vara så här..bra, fint att leva.. också.
Jag är fortfarande inte van vid att det fina, bra stannar så länge som det har stannat nu. Jag är nog fortfarande förvånad. Glad och förvånad och då kommer det ut, så här.

det här lyssnar jag mycket på nu ..så bra! tycker jag.

2010-07-29T08:09:00.005+02:00

En dag åker vi för att se normlös konst. Konst utan några som helst tyglar, begränsningar. Vi åker fel, irrar runt, vi måste få väganvisningar via mobilen för att hitta rätt. Blir lite griniga i värmen. Men bara lite. Sen hittar vi.
Vi hittar ett galet underbart, kreativt paradis mitt ute i ingenstans. Det var så osannolikt, nästan drömlikt. Jag har aldrig sett dess like.
Jag ville inte åka därifrån.

mera

Dagen efter går vi till kyrkogården. Graven vi besöker är eftersatt. Inte för att jag ha slutat tänka på honom som vilar där. Inte för att jag har glömt honom. Inte alls. Jag tänker fortfarande på honom varje dag. På ett eller annat sätt. I samtal med andra dyker hans namn, minnen alltid upp. Det är så. Han är saknad och saknaden går aldrig över. Graven är eftersatt för att livet har kommit emellan. Så är det. Jag har tänkt på det, men gjort andra saker. Men hela tiden har jag tänkt just detta, att jag måste gå till kyrkogården och plantera något. Jag gjorde det i våras men de blommorna har sen länge torkat bort. När vi kommer dit ser rabatten ut som en öken. Alla andra gravar har prunkande blommor...men inte den vi besöker. Men vi har med oss. Vi har köpt blommor och jag har plockat en bukett i kastanjehusets trädgård. När jag luckrar upp jorden och tar bort bruntbränt ogräs ser jag en tanig men blommande Rölleka mitt i, och sen ser jag fler. Jag låter dem vara kvar. Mannen som vilar här tyckte om Rölleka. Det var han som lärde mig att man kan göra te av den. Jag dricker det fortfarande ibland. För den speciella smaken och minnet av honom som vilar här. Så jag låter Röllekan växa kvar på hans grav.

En annan dag gör jag rödskimrande rabarbersaft. Jag skär rabarber i små bitar, skivar citroner och häller på någon liter kokande vatten över alltihop. Sen låter jag det stå i fyra dagar, silar av och kallrör ner lite socker.

Saften blir lite sprallig och jag tänker att man kanske skulle kunna blanda den med en skvätt vodka eller två...och rikligt med is. Då skulle den bli ännu spralligare och även de som till äventyrs vågar smaka..en dylikhet. När jag föreslår det för alma rynkar hon lite på näsan och säger..nja...
Spralligt verkar annars vara temat för den här sommaren på något sätt. Har blivit det, alldeles av sig självt.
Kastanjehuset sjuder av liv. Rörelser. Festerna avlöser varandra. I kväll blir det blir så igen. Med den handfull människor jag är som ihopväxt med. Vi är lite som siamesiska femlingar, en handfull människor som sitter ihop i själen. För alltid...oavsett allt.
..och hela tiden tänker jag på fin...

2010-07-24T13:16:00.009+02:00

Livet är en fest är en fest är en fest är en fest...

Ok, det där kanske jag får äta upp sen.

Med råge.

Men jag chansar.

Alma har kommit och jag har spontaninbjudit människor på hippsomhappmiddag ikväll.

Jag begriper inte riktigt hur det har gått till.

Den här lusten att ha människor omkring mig.
Jag trodde jag var ensamvarg.

2010-07-22T09:13:00.012+02:00

I flera dagar efter den magiska festen är det som om jag befinner mig i en lyckobubbla. Jag ler med hela mig när jag tänker på den fantastiska lördagen.
Att man kan ha så roligt.

Min sömn är helt rubbad. Jag vände på dygnet och nu sover jag lite hur som helst, när som helst. Det är extremt ovanligt för mig.

En dag köper jag en glass och cyklar upp till utsiktsberget. Jag sitter där och ser ut. När jag tröttnar på att sitta, lägger jag mig ner på bänken och följer med blicken molnens färd på himlen. Bara ligger där och tittar rakt upp i skyn tills ögonlocken börjar fladdra och jag ..somnar! Jag somnar på den smala hårda träbänken. Jag sover inte så, min sömn behöver rutiner, mörka svala rum, tystnad. Men där på bänken faller jag i sömn. Det kan hända att jag somnar när jag åker tåg. Om jag har en fönsterplats och ingen sitter bredvid mig. Då kan jag luta huvudet mot fönstret med något hopknölat mjukt bakom, kura in mig i ett eget bo och låta tågets rörelse vagga mig till sömns. Kanske.
Men den här dagen somnar jag där på träbänken på utsiktsberget och vaknar till först en lång stund senare av röster som närmar sig. De pratar tyska och en rysning, som jag inte kan hejda går genom mig. Jag reser mig hastigt upp och går därifrån. Jag rullar med cykeln nerför berget, behöver knappt trampa alls innan jag viker in på lugna gatan och är hemma. Jag vattnar blommor, nyper bort fula blad lite här och där, småpyser omkring i mitt paradis tills jag tröttnar på det och går in och somnar två sekunder efter att jag bara lagt mig ner på sängen med benen och armarna rakt ut. Som ett x ungefär. Jag somnar i ett x och vaknar först flera timmar senare. Då ligger jag hopkurad i fosterställning och fryser.

En annan dag skriver jag långa mail. Jag skriver och skriver. Läser inte igenom efteråt som jag brukar göra utan bara skickar. Det är som att jag inte kan skriva korta mail till fin. Orden tar aldrig slut, det finns alltid något mer, något mer som måste skrivas, ventileras, reflekteras, berättas, frågas.
Jag tycker om fin.

..och en annan dag kommer Ramon.
Han är från Litauen och kan inte så bra svenska, men ett och annat engelskt ord kan han. Vi förstår varandra ändå. Tror jag. Han är smal som en sticka och har nästan inga tänder alls. Han kommer för att måla mina element. Han skrapar och sandpapprar och målar. Ofta ler han. Han har ett fint leende. Med teckenspråk och en blandning av ord på olika språk berättar han att han är från Vilnius. Jag tror att han berättar att han bor i en liten dyr, kall lägenhet i utkanten av Vilnius och att han och hans fru varje sommar kommer till Sverige för att jobba med det de kan hitta. Det de tjänar under de här sommarmånaderna lever de på sen hela året. Det är svårt att hitta jobb i Vilnius. De sparar varje krona, lever otroligt sparsamt, unnar sig inget. Bara jobbar och jobbar när de är här. Men förra året kunde de äntligen unna sig en ny bil.
Ramon är otroligt noggrann. Jag frågar om han är målare där hemma i Vilnius. Han pekar på sig själv och säger äverytink. Jag tror honom. Han gör ett perfekt jobb. Jag försöker säga det till honom och plötsligt ser jag mig själv lägga handen på hans axel och liksom klappa honom där. Nice, you have done a very nice job,. säger jag och klappar honom på axeln. För det har han. Men efteråt vill jag sjunka genom golvet. Jag är så generad över mig själv att jag inte vet var jag ska ta vägen. Hur kunde jag? Vem f-n tror jag att jag är? Klappa honom på axeln så där. Som från oben. Precis ett sånt beteende jag verkligen, verkligen avskyr hos andra. Det var inte menat så, men varje gång jag tänker på det skäms jag.

2010-07-18T04:35:00.004+02:00

Ibland vill man stanna tiden.

2010-07-16T08:28:00.056+02:00

Jag har inte riktigt fått kläm på kastanjehusets gräsklippare.
Det borde inte va så himla svårt kan man tycka, gräs har man ju klippt förr. Mer än en gång.
Men jag blandar ihop reglagen, för de sitter helt fel och jag glömmer bort att sakta ner farten mot snigel, i kurvor och hörn. Bland annat.
Det är mest gräsklipparen som bestämmer färdväg, vart det bär hän, och fort går det. Jag är bara ett bihang känns det som.
I går körde vi rakt in i soptunnan, och jag lyckades meja ner en solros och en bra bit av grannens nyplanterade häck, innan jag fick stopp på, och här vill jag dra till med en svordom, men besinnar mig och skriver gräsklipparen.
Jag misstänker att man redan komponerat en visa om detta i byn.

I går lyckades jag även att gå rätt in i en lyktstolpe. På riktigt. Livs levande och sant.
Kloink sa det när panna hälsade på stolpe. Lite som när ihålighet möter ihålighet.
..och nu har jag berättat om det på bloggen...dessutom.

I dag ber jag till vädergudarna, att de ska vara mig nådiga och ge mig en regnfri, varm lördagsnatt som inramning till stundande fest. Som en kompensation för stolpgång och egensinnig gräsklippare. Kanske?
.. och om nu gudarna ändå råkar vara på det humöret, att ni vill uppfylla önskningar och drömmerier, så får ni gärna ge mig en hint om var jag har gjort av läsglasen. Jag trevar som i blindo bland bokstäverna, i gamla två plus.
Samt om ni vill slänga in fin här också. När helst det passar. Nu genast blir bra. Tack.

2010-07-13T12:16:00.014+02:00

Varma regnskurar avlöser varandra mellan åsksmällarna. I natt vaknade jag av ett brak som jagade upp mig ur sängen. En natthimmel zickzackmönstad av blixtar. Det blåste upp och jag hörde krukor falla, gå i kras. Solrosorna, tänkte jag..hur går det med solrosorna. Nu på morgonen står de kvar. Dyvåta, men stolta i regnet. Jag sätter i och drar ur router och modem hela tiden. Är rädd för att åskan ska leta sig fram till min lina mot världen. Jag behöver den. Behöver fönster mot världen. Hur var det innan internet tänker jag mycket på. I det gamla vackra huset hade vi inte det. Inte tv, inte internet. Telefonen var vår enda lina ut. Och vi var lyckliga ändå. Olyckliga också, men det hade inget med avsaknad världslina att göra.

Jag njuter av regnet, åskan. Dramat som pågår. Åskväder hör sommaren till.

Snart blir det fest i Kastanjehuset. Trädgårdsfest. Jag ser fram emot det. Ser fram emot att sitta under äppelträden hela natten. Tillsammans med människor jag tycker om. Ett par grannar är bjudna också. Att det kunde bli så..

Jag är nog det där som fin vill att jag ska vara. Som den lilla grisen som hittat en dypöl. Det känns så. Jag har blivit det på något märkligt sätt. Inte konstant kanske, det ligger i lyckans natur att inte vara konstant. Men mestadels ändå. Just här, just nu. Det är stort.

2010-07-11T19:01:00.004+02:00

Jag sitter under tak på balkongen och ser ett åskväder dra fram. Det ångar om luften, marken. Det är som om jag vore i tropikerna. Värmen och de häftiga regnen. Så plötsligt... sol..och därefter ännu ett skyfall. Det är vackert. Det är drama.
Men inte ett ord tänker jag skriva om politiska skandaler och radikalfeministiska utspel. Inte ett ord.

2010-07-11T09:38:00.023+02:00

Dagen han reser känns det som om han ska resa jorden runt. Jag är ett knippe saknad. Jag vet inte hur det kunde bli så.
Det är ju inte att jag inte har ett liv. När jag tittar mig över axeln, bakåt, blickar bakåt i tiden, så är denna tid, här och nu, en av de bästa tider jag levt i. Lever i. Med en glädje som fortfarande känns lite ovan, som lyfter mig.
.. ändå. Dagen han reser är jag ett knippe av saknad.
Det är lite tokigt, märkligt på nästan alla sätt det kan vara märkligt på. Ändå..

Så var det. Dagen han reste.
Så är det. Mest hela tiden.
Jag har kommit att tycka mycket om honom. Dig.

På försommaren fick jag ett fint pappersbrev där någon skriver om att se verkligheten rakt framifrån. Att " I vinklar blir verkligheten alltid skev - det finns alltid minst två perspektiv - nästan jämt ett otal. Oräkneligt"
Det är så vackert och jag trodde att jag förstod vad det betydde..men nu vet jag inte..riktigt.

och..
solrosorna kan inte bestämma sig för vilken av dem som är störst, soligast, vackrast.
Stockrosen nuddar snart vid himlen..den är som en låt av anna och idde..
men knopparna är ännu hårt slutna.
I skymning lyser mina naglar vita mot handen, som är pigmenterad av sol och i natt ska jag sova på balkongen.

En annan sammetsnatt ser jag en film. The secret life of words. När jag sett färdigt, ner till sista bokstav i eftertexten, när jag på ett papper skrivit ner låtarna i soundtracket. Kom tanken. Det där var inte en film, det var en sällsynthet. En sorglig och samtidigt vacker. Fin. En tystlåten, talande sällsynthet av sevärdhet.

2010-07-05T08:39:00.006+02:00

En morgon vaknar jag tidigt. Ljuset av ett regn silar in genom springan mellan mörkläggningsgardinen och fönsterkarmen. Jag ligger kvar en stund och tittar på kontrasterna, regnljuset som flyter in genom springan i det mörka sovrummet. En låt tar form, alldeles av sig själv och jag kan inte avgöra om det är inre dj eller om den bara finns där ändå..som en melodi av önskan.. Det svindlar lite när jag hastigt reser mig ur sängen för att klippa av låten och känslorna som den framkallar, för att jag inte vill förlora mig helt i en längtan som.. jag vet inte...inte vill gå helt förlorad i..kanske. Drar på mig det sladdriga, håliga linnet som sedan länge har tjänat ut sin roll som klädesplagg, men som jag inte kan förmå mig slänga, för att det är så skönt att dra på sig på morgonen. Så skönt att bara planlöst dra omkring i, de där morgontimmarna som kan bli till lunch...och mer, innan jag duschar och sen slutligen får på mig något annat. Kanske.
Men nu är klockan knappt fem på morgonen och jag öppnar dörren ut och doften av regnvåt jord slår emot mig. Det är inte kallt alls, närmast tropisk värme och fuktighet. Jag sätter mig i en av korgstolarna vars dynor jag glömt att ta in över natten..Bara sitter där en stund..och tittar på allt som jag fick, kom till mig, utan att särskilt anstränga mig. Det är ett under jag fortfarande inte förstår, som jag egentligen inte vet om jag är värd, eftersom jag alls inte behövde anstränga mig för att få det, men som ändå finns där..mitt framför mina ögon varje morgon. Två kråkor sitter på grannhusets tak och putsar sina fjädrar och min blick vandrar till stockrosen och jag ler lite inombords..
Ljudet av fåglar och aningen av en vind och doften av våt mylla och grönt i alla gröna nyanser som finns och och.. jag lämnar dörren öppen när jag går in för att fixa till kaffet..och jag sätter på I get along without you very well med Chet Baker och jag blir lite drömsk och tänker..jodå visst men ...jag tänker inte tanken färdigt utan smular ner jäst och rör ned mjöl och frö i en skål till solrosbrödet och medan det jäser planterar jag ingefäraroten jag fick med från alma och som har ett skott som kanske kanske kommer att slå rot och bli till något fint. Aldrig tidigare har jag sett en ingefärarot med skott. Och Chet Baker sjunger för mig.. You don´t know what love is och hans trumpet är lika vacker och skör som kärleken han menar att jag inte vet vad det är...men det vet jag visst.

2010-07-02T23:53:00.004+02:00

Det är natt.

Det är svalka.

Det är dofter.

Det är konturer av en solros.

Det är ett glas vin. Minst.

Det är Chet Baker

och längtan.

2010-06-28T06:10:00.042+02:00

Jag har rest och kommit hem och jag har saknat dig och saknar mest hela tiden, på något konstigt sätt. Sen lång tid tillbaka. Jag kan liksom inte sluta att tänka på dig, inte sluta dagdrömma. Det är förunderligt, men likväl är det så. Kanske behöver man inte alltid begripa sig på sig själv...inte överanalysera allt...bara inse..så kan det bli..är det.

Jag har det bra. Skrattar ofta. Jag har festat lite och varit med människor jag älskar att vara med. Som jag älskar. Midsommar var fantastisk.
Det är fint att leva nu. Sommaren har tagit mig helt i besittning. Jag vill inte vara inomhus. Inte på dagen. Inte kvällar och nätter. Jag tror att jag ska börja sova ute också. På balkongen. Det är som om jag behöver konstant påfyllning av allt som är grönt och skönt. Ja just det, rosé också, eftersom jag, tack vare alma har hittat ett fantastiskt vin jag verkar kunna dricka närmast obegränsade mängder av. Utan att drabbas av trista bi och efterverkningar.
Så av naturliga ( himla fyndigt) skäl blir nog bloggandet sporadiskt i sommar.
Men det blir. Då och då.
Som små spridda skurar. Droppar av sommar.
Det här var en sådan.

och här några till.

2010-06-18T08:35:00.000+02:00

Nu reser jag iväg några dagar.

Ha det fint alla fina.

.

2010-06-15T08:32:00.000+02:00

Kan Du hjälpa Wilda?

.

2010-06-13T09:19:00.010+02:00

Regnet har äntligen upphört. Jag har väntat ut det tillsammans med åtta och en halv film, tre och en halv av dessa slumrade jag mig igenom.
Marken är översållad av vita blomblad från kastanjen, det är vackert men samtidigt lite snopet. Redan? tänker jag. Blommor och buskar hänger och slänger lite hur som helst efter rotblötan.

Om några dagar reser jag till världens ände. Nästan. Där ska jag lukta på blommor och hav i ett par dagar. Ibland måste man bara lukta på havet lite.
Men idag ska jag vara optimalt (nåja) sysselsatt med att finlira lite med sekatören. Finlira lite, inte tukta. Jag tycker extremt illa om ordet tukta. Men allt som börjar på fin tycker jag om.

2010-06-12T09:26:00.012+02:00

En gammal stig där alla tider möts på en och samma gång. Spädgrön sommar, sida vid sida med sedan länge kullfallna träd i finaste sammetsgrön mossa, som handen bara måste röra vid. Det går inte att låta bli. Vildakvilejor, skogsstjärnor, tjärblomster och blå viol. Ljudet, doften av porlande vatten. Fåglarna. Fåglarna! Ett rostigt spadblad på en stubbe. Tvättstugan intill ån där ingen längre tvättar. En rostig handsmidd spik i mossan. Murar, stenrösen.. Lämningar från en annan tid. Stillhet.

en låt, fin

2010-06-12T09:16:00.007+02:00

Vi har inte talats vid på länge när han ringer. Samtalet är till en början trevande, nästan avvaktande. Men så hittar vi tonen. Han säger något roligt och jag skrattar. Tonen blir varm, vänskaplig. Det är bra tänker jag. Bra att vi är vänner nu.

Jag berättar för honom om måsarna. Måsarna som varje kväll kommer luftseglande från sjön och landar på den lilla gräskullen mellan två hus på andra sidan gatan.
De är hundratals och samlas där varje kväll. Jag vet inte vad de gör där, vad de pratar om, varför de är där. Jag berättar för honom hur det känns att varje kväll se den kritvita måsflocken landa i det knallgröna gräshavet.

På en direkt fråga berättar jag om något som nästan liknar en förälskelse. Försiktigt och med små, inte allt för många ord. Jag berättar om min förvåning. Att jag inte riktigt förstår hur det kunde bli så och att det inte vill gå över.
Då säger han: dhea, du har ingen som helst smak vare sig det gäller måsar eller män.

..men där har han fel.

2010-06-08T19:34:00.006+02:00

När jag går ut från hennes rum håller jag stenen hårt i handen. Den är varm. Under hela vårt samtal har hon hållit den innesluten i sin egen hand utan att jag vet om det. Vi har gråtit båda två, ändå är vi inte ledsna. Vi gråter för att resan vi har gjort tillsammans är slut nu. Vi har kommit till just den här långa långa resans ände och det är någonting bra. Det är när jag är på väg att gå ut genom dörren som hon tar mina händer i sina och lägger den varma stenen i min hand.
Stenen är ett löfte.
Vi kommer att träffas igen, men på ett helt annat sätt.
Jag kommer ut i sommaren med stenen i handen och vet först inte åt vilket håll jag ska gå. Jag bara står utanför entrén och tårarna vill inte stanna av. Jag känner blickarna från människor som passerar mig och tänker att jag måste röra på mig. Gå därifrån. Så jag sätter den ena foten före den andra och går. Jag har ingenting mer inbokat den här dagen. Jag kan göra vad jag vill, så jag sätter den ena foten framför den andra i en pågående rörelse och går mot kastanjehuset utan att egentligen tänka på det. Jag kommer fram till matbutiken där jag brukar handla och utan att knappt veta vad jag gör går jag in. Där inne har jag inte en susning om vad jag ska köpa. Jag tittar i hyllorna som utan att se. Till slut lägger jag ner en avokado, en citron och en lime...och tunnbrödet jag brukar köpa och där någonstans börjar hjärnan fungera igen. Någotsånär. Jag glömmer glasögonen och kameran vid kassan när jag går. Först flera timmar senare saknar jag dem.

Det är ingen katastrof som har inträffat. Inte alls. Det är någonting fint.
Jag har fått en vän för livet.

2010-06-05T09:26:00.044+02:00

Jag får inte riktigt till det i sovrummet. Det fattas något. Kanske ett lågt, djupt skåp med glasdörrar, tänker jag. Eller ett gammalt högt, i ek. Eller valnöt kanske? Jag vet inte än. Många skåp finns det. Men inte i mitt sovrum här i kastanjehuset.
Så jag har satt upp ett snöre så länge. Ett snöre i stället för det skåp som inte blivit än. Det är ett feelgoodsnöre kan man säga. Det hänger på väggen mitt emot min säng. Jag brukar ligga och titta på det innan jag somnar, i stället för att tänka grubbel. Det är bilder, brev, kort, små lappar. Av människor, från människor som får mig att le. Jag tycker om att titta på det.

När jag berättade om mitt feelgoodsnöre för killen med bonaden, han med det dyrt designade hemmet, sa han efter en stunds talande tystnad: Ja, så kan man ju också ha det.
Sen kallade han mig för skåpunge. Jag vet inte vad det betyder. Har en känsla av att han menade att jag borde sitta i ett skåp och noga begrunda min känsla för heminredning.

en låt. fin tycker jag.

2010-06-04T10:12:00.006+02:00

Värdera det som finns. Ej endast det som fattas. Står det med snirklade broderade bokstäver på bonaden i ett kök i den "fina" förorten. Det är så osannolikt att den hänger där. I det ultramoderna köket med italienskt sjöstensgolv, välborstad stål och dyrdesignad inredning.
Likväl finns den där.
En Mormor har broderat den ute på någon av öarna, där hon levde i en liten stuga med sex barn och älskad skomakare i tre små rum och kök.
Jag kan se det framför mig. Hennes strävan att få ihop vardagen. Den eviga strömmingen som hon varierade i det oändliga.
Mormödrar tänker jag.
Mormödrar vet.

2010-06-03T08:17:00.038+02:00

"Mein Schats.. dein wunsch sitzt in einer Baumkrone " brukade hon säga med trött röst, medan hon rufsade om mitt hår.

När jag otåligt ryckte och drog i hennes kjolar.

För att få något som jag hett eftertraktade.

Men inte genast kunde få.

Kanske sedan.

Eller aldrig.

"Din önskan sitter i en trädtopp"

Så rätt hon hade. Min kloka vackra Mormor.

Där sitter en igen.

En önskan.

Högst svindlade upp, på den utan bärkraft yttersta grenen.

Detta att ha allt.

Men ändå sakna.

Är en slags förmätenhet.

Inte särskilt klädsam. Inte snygg alls.

Vem är jag att tro att jag ska få allt jag pekar på.

Jag som redan fått så mycket.

Utan att särskilt anstränga mig.

Ändå..

Jag kan inte släppa blicken.

Från den yttersta grenen i trädtoppen.

Där min önskan sitter.

.