Det är alldeles stilla i kastanjehuset när jag vaknar på nyårsaftons morgon. Inget ljus alls sipprar in genom springan i  mörkläggningsgardinen.

Trevar efter mobilen. Är det inte så? Att det är det första vi gör numera? För att se om tiden är kvar. Finns. Se om någon vill oss något. Om vi är. Fin har sagt något under natten när jag sovit. Jag läser och önskar genast att han var hos mig. Intill på i..Jag försöker skriva till honom. Men mina ögon är som pyttesmå och sömniga, det blir lite fel. Atypiskt. Fin ler. Sen ligger jag och dagdrömmer, slumrar, halvdrömmer, fantiserar och nästa gång jag vaknar anar jag solen bakom gardinen.

Det är solen genom springan och där är julen som var..  alma, sann, alla människor som kommit mig till del utan att jag särskilt ansträngt mig. Som Hasse och Lasse. Och lilla a..lilla i...och fler som bara kommit till mig. Hur vet jag inte riktigt egentligen. Jag som är eller har varit så otillgänglig, mån om min egenhet. Själviskheten. Eller själv visk het. I vilket fall, inte nu längre. Det har bara blivit inte nu längre. För plötsligt finns det fler människor jag inte vill vara utan.
Inte särskilt senare när jag gör min s.k. morgonyoga svär jag inombords...  för att jag är stel, klumpig och inte kan koppla samman armarna bakom ryggen, inte kan balansera smidigt, fint graciöst som en eterisk älva. Jag inbillar mig att det är bra att ändå försöka. Jag vet inte..Det är så mycket jag inte vet...Så mycket där jag bara trevar mig fram.
I mesta möjliga undviker jag att tänka på det plötsliga dödsbudet. Jag hatar döden. Även om jag inte känner sorg denna gång. Inte ens förlust. Jag blir bara rädd för egen del. Rädd för att själv dö. Det är så. En panisk rädsla för att inte längre finnas. Inte hinna göra allt, inte hinna säga allt jag vill säga till dem jag vill säga något.
Sen minns jag mig själv som liten duvunge i ett land jag inte längre klarar av att vistas i. Och tänker..tack för att jag slapp undan.
Promenerar en långvända i kall pärlemorskymning med musik i öronen. Tacksann. ♥ Upp till utsiktsklippan, sjön som ligger avskalad, naken framför mig. Ser oss där. Alla. I ljuset av det förgångna, i nuet som är och som det som ska bli...vill jag, hoppas jag, längtar jag efter. I tankar och bilder bakåt.. framöver..sidledes.
Sen genom lillskogen, fram till kyrkogården. Stannar till vid graven. Tänker att jag borde haft ljus med mig. Säger inom mig, tyst så att bara han kan höra, att ingenting tar slut, att han finns kvar.
Nu är det to be alone with you med sufjan stevens. Och alla slattar som är kvar från julen. Plus lite skaldjur och nostalgika. Jag mår bra.

Önskar fint till er.