På väg hem köper jag tio röda rosor till mig själv. Pinochiorosor i en matbutik där jag också köper lövbiff, kvibille ädel och färsk pasta. När jag kommer innanför dörren till mitt hemma, känner jag mig plötsligt helt främmande. Är som jag aldrig varit här förut. Ändå känns allt igen. Jag vet inte varför det blir så. Sen börjar jag nysa, jag vet inte hur många gånger i sträck, men jag bara nyser och nyser. Hittar mina pappersnäsdukar där de alltid finns i det avlånga skåpet som sett mer elände än jag önskar, men det är ok, nu finns det i mitt eget badrum, duschrum, pudra-näsan-rum där inget elände finns alls. Jag går runt och tänder lampor, tänder ljus, värmeljus...ljus. Tittar ut genom fönstren och grannarna är där de ska vara. Peter och Mona byter tak, Hasse och Lasse är klara med sin dränering. Sixten skäller och senare ser jag Hasse gå på kvällspromenad med Ture som markerar att min kastanj är hans revir. Allt är som det ska och i fönstren lyser stjärnor.

Det var länge sen jag sa något här. Jag vet inte varför. Livet tror jag. Livet är och det har inte funnits tid, plats, lust. Nu ljög jag. Tid har funnits. Men inte lusten. För livet har varit viktigare. Är viktigare. Ändå vill jag inte utan någon förankring helt lämna shitochchanelle svävande omkring i ingentinget. Shitochchanelle är jag. Det jag, jag väljer släppa fram här i rymden. Rymden....eller vet inte vad jag ska kalla. Känns som jag bara svamlar nu.
Jag.. jag.. jag..trött jag blir plötsligt. På det ytliga intellektets nät-jag. Ändå kom jag ju nyss.