På nätterna läser jag Valérie Mréjen, Tre Berättelser; Tre män.
Sakta.
Det som till en början och tillsynes framstår som fragmentariska franska snapshots, bildar ju mer jag läser, en kanske något trasig, men ändå... helhet. Det är väl så med helheten. För det mesta och överallt. Inte hel och inte alltid så snygg. Det ömsom skaver, bråkar, gör ont, ömsom kittlar fram ett inre.. leende, tror jag att det är.
Jag vill inte att det ska ta slut.