alldeles intill gräskullen där måsarna landar varje kväll har en man skapat sig en oas. han bor i huset intill gräskullen som nog är en allmänning tror jag. parkförvaltningen klipper gräset på kullen och där finns små gångvägar. men alldeles intill, bakom några små träd och en stor jasmin tror jag att det är, har den här mannen med det silvergrå håret i en hästsvans, sin lilla oas. gräset inne i oasen får växa fritt, där står en gammal hammock, några trästolar, ett rangligt bord ser det ut som och där finns en vildvuxen rabatt med gula liljor och himmelsblå cicoria och några knallröda pioner. det ser så skönt stilla ut därinne i det gröna vildvuxna. som en grön grotta, en fristad på sidan om. jag är lite svag för sånt som finns på sidan om mainstream. jag har aldrig pratat med mannen, men ser honom ibland. han har såna där tröjor som L hade. och han går på ett särskilt sätt, liksom släntrar fram. som om han inte har bråttom någonstans. som om han sett allt, som om inget kan förvåna honom längre. ändå ser han inte ett dugg blasé ut. ibland ser jag honom komma gående med en bibliotekskasse och jag tänker att han läser sina böcker där inne i oasen. jag vet inte vad han läser. tänker att han kanske läser kerouc och bukowski och kinesisk poesi. han ser lite ut så. men jag vet inte om man kan se på människor vad de läser. han kanske läser nationalekonomi eller miljörapporter från yttre mongoliet eller tunga historiska verk om komplicerade politiska skeenden.
kanske läser han deckare av svenska kvinnliga författare, om ond bråd och aldrig sinande död på västkusten..
det är midsommarafton, natt nu. nej midsommardagsmorgon är det, klockan är över fyra och jag är inte ett dugg ringaste trött. vi har ätit och druckit vin och jag har skrattat, fnittrat, lyssnat på historier som nog var hälften skrönor tror jag. ett par av mina gäster reste vidare för att festa natt till dag i ett litet hus invid en sjö.. några ville att vi skulle gå till det gamla torget, dansa där.. jag blev lite kallsvettig av bara tanken, som ett inre brrr, men timmarna bara... drack mängder med vin, berättade för varandra om det som är och det som var. om det vi vill och inte. om drömmar, lyckor och olyckor. natten flög som iväg. ja den flög. nu har alla gått hem och lilla a och stora A har cyklat över hängbron och kommit vingligt och lyckligt hem till sig och jag ska alldeles straxt sova. ville bara landa lite. skriva något, landa i själva självet tror jag.
tänker att jag är en sån som tycker om avstånd. har alltid varit, men jag tycker om mindre avstånd numera. vill mera vara i närheten av andras liv. vara en del av. vara mitt i ibland, som nu i kväll, i natt. ibland, uppstår en närhet, en förtrolighet som plötsligt bara finns där...en helt okonstlad. som bara är. jag tycker om det. 
och så tänker jag att ofta numera, mer än ofta, vill jag vara någon så nära det bara går. nära så inte ens ett hårstrå får plats emellan. men just det går inte alls. just nu..vill jag skriva. som ett..jag vet inte. skriva..tänka just nu ..som en stark önskan om ett sen...eller så.
nu ska jag försöka sova lite, om några timmar bara, snart kommer en av dem som jag är som ihopväxt med. och det tycker jag också mycket om. att vara som ihopväxt med och att hon kommer.