ögonblick

Länge sen nu.

Det bara är så. På något sätt, att det blir lite länge sen ibland.

Jag flänger lite fram och tillbaka, hit och dit, som att jag har flera hem. Det är bra - Men lite vilse ibland, rädsla för att inte finnas mer, rädsla för allt man är rädd för när man är en liten chickenshit. Men rädslan är inte konstant. Ingenting är konstant. Inte bara enligt min husgud Montaigne. Det bara är så.
Allt är i ständig förändring. Det är något bra. Tror jag. Egentligen spelar det ingen roll vad jag tror, för allt är i ständig förändring ändå.

Och bortanför mitt i natten nu vill jag öppna vinet som tittar på mig. Dyka ner i det. Inte för att rymma, utan för att rymmas lite mer i själva natten. I själva förändringen, bortanför mitt i nattens mörka till morgons ljus. Dyka ner i den förändringen och inte vara klok någonstans en stund till.

vilse är ett sätt att ändå komma rätt. vill jag.

De långa skuggornas tid. Ljuset förlängt, ändrad inriktning, riktning, vinklar in sig bland husen..träden på eftermiddagarna. Ändå..vintern har inte varit så lång. Eller är det för att tiden går snabbare och snabbare för varje livsår. En vinter har blivit till en kvart, den därpå följande våren och sommaren som ett ögonblink. Tiden som smyger på bakifrån, ser den snabbt passera förbi. Känner vinddraget.. blir varvad känns det som ibland. Så mycket jag vill göra. Hinna med. Så mycket ljus jag inte vill gå miste om. Så mycket jag behöver göra. Inte behöver som ett krav men som ett måste som jag behöver, vill. Behöver för att jag behöver.

 

Det är det nya livet i min klan

Orden jag samlar här, knappt ens i strödda skurar.. Bara sporadiska avtryck..spår. Tänker på allt innanför jag utelämnar för att jag inte kan, inte vill, förmår blotta allt, för att jag är så som jag är. Bara nuddar orden vid det som är mitt liv. Det som får mig att sväva fram, någon millimeter ovan marken, det som får mig att känna mig tjugo år yngre och odödlig. Min klan. Det stora nya lilla livet. Den innersta kretsen.
Fin. Det han får mig att känna.

Allt det andra, från förr och nu och mittemellan som blandas hej vilt och får mig att krypa ihop i fosterställning ibland för att det fortfarande finns kvar i mig. Men det brukar gå över. Fosterställningsstadiet. Vet jag nu. Det är inte farligt att ibland vara liten inför sig själv. Med sig själv. Det farliga är rädslan.
Mest av allt ändå glädje över livet. Trots att jag blir topp tunnor rasande, förb-nnad till hjärnblödningsgräns över profitörerna som tillåtits överta det som tidigare ändå var ett någorlunda socialt skyddsnät för oss alla, gamla som unga. Men som nu blivit till en skamfläck...ett träsk av  rutten fulhet. Jag tänker på det varje dag, det går inte att undvika se, läsa, höra om, inte heller går det att komma undan tanken att jag inte vet vad göra åt det. På s.k. demokratisk väg. För att den s.k. demokratiska vägen har blivit till ett reklamkosmetiskt luftslott ingen vettig människa på allvar längre kan tro på. Blir som galen inuti när jag tänker på det.

Blir så lätt galen galen inuti. Av så mycket. Utåt....vet inte..vill inte bära mask, men vet att jag gör. Alla gör. För att vi går sönder om vi alltid bär vårt inre utanpå, tror jag. Blir för sårbara. Men ibland måste man ändå visa sig som man är. Det man är. Det man vill. För att vi går sönder av att bara bära vårt inre inuti. Tror jag, Vet jag.

                         
                                                  Nu


.

farkost

strosa

  leva
  vara
  se
  lyssna
  läsa
  drömma
  längta
  känna
  allt
  fint
  fult
  helst fint

mås

fika

kråkträd

 sten på sten



sånt och mer..mycket mer